Färgskola för kulturfastigheter
Linoljefärg
Linoljefärg består av linolja som rivits samman med torrpigment till en pasta. För att få lämplig konsistens för uppstrykning blandas pastan ut med ytterligare linolja och ofta även med ett lösningsmedel, som balsamterpentin eller lågaromatiska petroleumbaserade lösningsmedel, till exempel alifatnafta. Vissa linoljefärger innehåller torkmedel, men i övrigt används sällan några andra tillsatser. Därför är volymtorrhalten för linoljefärg mycket hög. Om färgen inte späds med ett lösningsmedel vid målningstillfället, kan volymtorrhalten vara upp till 99 procent.
Linoljefärg torkar inte genom avdunstning utan genom att oljan oxiderar, en process som innebär att syreatomer binds till oljan. Vid lämpliga klimatförhållanden, rumstemperatur och god luftväxling, är färgen övermålningsbar efter något dygn, men genomtorkad först efter någon månad. Karaktäristiskt för ren linoljefärg, till skillnad från alkyd- och lackfärg, är att penseldragen kvarstår och är synliga i den färdiga färgytan.
Används linoljefärg i utrymmen som saknar dagsljus har linoljan en tendens att gulna, vilket är extra påtagligt i vit färg. Gulning kan också uppstå bakom möbler och uppställda dörrar, men gulningen försvinner igen efter ett par månader om ytan belyses med dagsljus. Utomhus mattas färgen ner redan efter några år, varför kulören kan upplevas som om den förändrats. Liksom vid all utvändig målning är det viktigt att pigmenten är ljusäkta.
Redan under medeltiden användes linolja vid målning i Sverigeskyrkor, men först på 1700-talet kom bruket att måla med linoljefärg att spridas utanför kyrkorna, slotten och herrgårdarna. Linoljefärg användes förr både utomhus och inomhus och på alla typer av underlag, som trä, puts, metall och papp, men eftersom linoljan var så dyrbar, användes färgen länge sparsamt och endast på speciellt utvalda ytor. Vanligast är att linoljefärgen är blank eller halvblank, men det finns även matt linoljefärg.
Från slutet av 1800-talet och fram till 1900-taltes mitt användes linoljebaserad, så kallad spacklefärg vid slätspackling. Linoljespackel tenderar att släppa från underlaget och spricka upp efter 75–100 år, oavsett hur gott hantverket är. Därför är denna skadetyp relativt vanlig i byggnader från denna tid.
Oljefärg kan också bestå av annan olja än linolja – till exempel tallolja, sojaolja eller fiskolja – men linoljan har traditionellt ansetts vara den bästa oljan för reguljär oljefärg. Dock har även andra oljetyper, som kinesisk träolja och vallmoolja, ibland tillsatts i linoljefärgen för att ge önskade egenskaper. En del av dessa oljor kan dock påverka slutresultat på ett negativt sätt, till exempel genom att färgen krackelerar.
Under 1800-talet, innan lackfärg började tillverkas industriellt, tillverkade målarmästarna sin egen lackfärg. Den tillverkades med linoljan som bas, men med tillsats av hartser som smältes ner i färgen. Dessa färger benämndes ofta som lackfärg eller emaljfärg, på grund av dess högblanka och hårda yta. Linoljefärg består i huvudsak av förnybara råvaror, särskilt om färgen späds med balsamterpentin istället för alifatnafta. Utifrån ett arbetsmiljöperspektiv är lösningsmedlet problematiskt, men det finns lösningsmedelsfri linoljefärg på marknaden, varför man kan avstå helt från att använda lösningsmedel i färgen. Färgenkan istället spädas med högkvalitativ linolja. Även vissa torrpigment som använts traditionellt är miljöfarliga och färgrester kan innehålla tungmetaller, varför de måste tas omhand som miljöfarligt avfall. I oxidationsprocessen, när färgen torkar, frigörs koloxid och aldehyder, men emissionerna är relativt låga och avklingar successivt redan efter ett par dygn.
Alkrydoljefärg
Alkydoljefärg är ett samlingsnamn för ett stort antal färger, vars gemensamma nämnare är att bindemedlet består av en ester som framställts genom förening av en alkohol och en syra. Oljan kan komma från växtriket, som till exempel linolja, men den lika gärna vara en petroleumbaserad mineralolja. De första alkydfärgerna, som kallades för ”syntetisk lackfärg”, framställdes ur modifierad linolja, men efterhand har användandet av mineraloljor blivit allt vanligare. Alkydoljefärg ger en hårdare och tåligare yta som flyter ut bättre än linoljefärg. För att den kokta alkyden ska bli användbar som färg har man, ända sedan den
första alkydfärgen tillverkades, varit tvungen att tillsätta lacknafta, och senare alifatnafta, i det annars allt för sega bindemedlet.
Alkydoljefärgen användes under första halvan av 1900-talet i första hand som slutstrykningsfärg på ytor som skulle stå sig högblanka. Många gånger användes så kallad alkydhaltig topplack, som man blandade i linoljefärgen. Det rörde sig om såväl snickerier, som blanka vägg- och takytor. Den tåliga alkydfärgen användes gärna i utrymmen med höga krav på hygien, till exempel inom sjukvården och livsmedelsindustrin, men också i bostadskök och badrum. Under andra halvan av 1900-talet kom alkydfärgen att bli allt mer vanlig och nästan helt ersätta linoljefärgen som snickerifärg, både utomhus och inomhus. På grund av den höga halten hälsovådliga lösningsmedel i alkydfärg har den sedan 1980-talet successivt fasats ut från marknaden.
Lösningsmedelsburen alkydoljefärg har negativa effekter på såväl hälsa som omvärld. Det beror dels på att lösningsmedlet framställs ur ändliga resurser från petroleumindustrin, dels på att lösningsmedlet påverkar arbetsmiljön för dem som vistas på byggarbetsplatsen i samband med målningen. Det finns dock vattenspädbara alkydemulsioner för inomhusbruk, som ger en lägre miljöbelastning.
Latexfärg
Latexfärg är ett samlingsnamn för olika sorters vattenspädbara dispersionsfärger, vilket innebär att bindemedlet svävar som fria enheter i lösningsmedlet. Bindemedlet, bestående av till exempel polyvinylacetat, akrylat, styrenakrylat eller blandningar av dem, tillverkas av petroleumprodukter. I övrigt innehåller färgen bland annat fyllnadsmedel, förtjockningsmedel, konserveringsmedel, filmbildare, antimögelmedel och flera, av tillverkarna icke namngivna kemikalier. Latexfärg torkar genom att vattnet i färgen avdunstar.
Under mitten av 1900-talet blev det allt vanligare med alkydoljefärg på invändiga snickerier. Anledningarna var flera; alkydfärg flyter ut bättre än linoljefärg, ytan är mer tålig mot slitage och alkydbaserad färg står sig blank längre än linoljebaserad färg.
Källa: SFV